Vi hade två mopsar under min uppväxt. Den ena var ljus och fick heta Fonzie, han var lite för smal och spenslig för att vara mops och var inget material för utställning. Den andra hette Rocke och sov alltid i min säng vid fotändan. När det var läggdags så ställde han sej med frambenen på sängen och hoppade med bakbenen som signal att jag skulle hjälpa honom upp. Jag fick knuffa upp honom med ena handen. Ibland (sällan) så var jag för trött och struntade i hans signal. Efter en stunds hoppande gav han upp. Han backade en bit ifrån sängen och tog sats för att hoppa upp, men hans ben var för svaga så han studsade mot sängkanten och drosade i golvet. Då hade jag förbarmande med honom och hjälpte honom upp. Han snurrade runt sakta vid mina fötter, ungefär som en hund som ska göra sina behov och hittade en bra sovställning tillslut och kollapsade. En gång så vaknade jag av att solen lyste in genom fönstret på mej och Rocke la sej som en kluns mitt på min rygg, det var en härlig morgon. Rocke gillade att bli buren och jag hanterade honom som en bebis. När jag släppte ned honom på golvet så vände han sej om och morrade, han hade förmodligen värk i benen så det gjorde ont att behöva stödja på dom. Ska se om jag kan fixa nån bild.